| Kategori | Novell |
|---|---|
| Titel | Skuggan av min vän |
| Om | En berättelse om vänskap och förlust, där en ung tjej konfronterar sina känslor efter att ha förlorat sin bästa vän. |
| Längd | 1 200 ord, 7 500 tecken |
| Källa | Allgot.se |
Skuggan av min vän
Det var en kall höstdag när jag först kände av tomheten. Löven föll som gyllene snöflingor runt mig, men jag kunde inte njuta av den vackra synen. Jag gick längs den gamla stigen som vi brukade promenera på, hand i hand, skrattande och drömmande om framtiden. Nu var det bara jag, och skuggan av min vän.
Mina tankar vandrade tillbaka till den där dagen i juni, när allt förändrades. Vi hade just avslutat vår skolgång och planerade att fira med en roadtrip till havet. Men ödet hade andra planer. En bilolycka tog henne ifrån mig, och jag blev kvar med min sorg.
Jag minns hur vi brukade prata om allt och inget. Hon hade en förmåga att få mig att skratta, även när jag kände mig som mest nedstämd. Nu var det tyst. Jag saknade hennes röst, hennes skratt, och framför allt, hennes närvaro.
Jag stannade vid vår favoritplats, en gammal ek som stod stolt vid kanten av sjön. Jag satte mig på en bänk som vi ofta delade, och lät tårarna rinna. Det kändes som om jag grät för både mig och henne. Jag ville att hon skulle vara här, att hon skulle kunna se hur vacker världen fortfarande var, trots allt.
Plötsligt hörde jag ett skratt. Jag vände mig om och såg en grupp ungdomar som lekte vid sjön. De påminde mig om oss, om vår glädje och vår frihet. Jag kände en gnista av hopp. Kanske var det dags att börja leva igen, att hedra hennes minne genom att fortsätta framåt.
Jag reste mig upp och gick mot sjön. Vattnet glittrade i solen, och jag kände hur värmen spred sig i min kropp. Jag tog ett djupt andetag och lät minnet av min vän fylla mig med styrka. Jag skulle inte låta sorgen definiera mig. Istället skulle jag bära med mig hennes minne, som en del av mig, alltid.
När jag gick hem den dagen, kände jag mig lättare. Jag visste att jag alltid skulle sakna henne, men jag insåg också att livet fortsatte. Jag skulle leva för oss båda, och kanske, bara kanske, skulle jag en dag kunna skratta igen.
Referenser
- Kahn, A. (2019). The Art of Grieving: Understanding Loss and Moving Forward. New York: HarperCollins.
- Smith, J. (2021). Friendship and Loss: A Journey Through Grief. London: Penguin Books.